Den gångna veckan har varit hyfsat slitsam för min del. Har känt mig sjuk, orkeslös, omotiverad och allmänt nedstämd. Vid närmare eftertanke så har jag känt mig på det här viset längre än en vecka, troligtvis ända sedan jag och Ara gick skilda vägar. Ända sedan vi splittrades har jag känt mig extremt socialt otillfredsställd och upplevt att människorna jag möter är ointressanta, oinspirerande eller rentav tråkiga. Har svårt att avgöra om jag faktiskt har haft extremt otur med människorna jag stött ihop med eller om det kan vara så att jag har börjar ställa orimligt höga krav på folk i min omgivning och blivit betydligt mer kräsen vid val av umgänge. Troligtvis det förstnämnda. Känns som att jag söker efter substitut, någon som kan fylla tomrummet som hon, hur klyschigt det än låter, faktiskt lämnade efter sig. Tyvärr har det visat sig att skorna är alltför stora för att fylla och i regel ratar jag personerna ganska omgående, utan vidare liksom. Antar att jag har någon mental lista med kriterier som jag undermedvetet checkar av. Träffade en någorlunda bra grupp i Luang Prabang, som tyvärr splittrades dagen därpå. Tre stycken ur gruppen stannade dock kvar, men de var så otroligt påfrestade att umgås med att jag blev utmattad och distanserade mig ganska omgående. Alla samtalsämnen skulle vara så himla seriösa och allvarsamma hela tiden och de mynnade alltid ut i ändlösa diskussioner som man tillslut inte orkade följa. Och om man mot förmodan faktiskt orkade följa dem så var det en kamp i sig själv att faktiskt komma till tals och få gehör för sina tankar, eftersom att alla stred om att få ordet. Så typiskt britter, amerikanare oh kanadensare att vara så förtjusta i att oavbrutet höra sin egna stämma.
